Denna dag, inte ett piss
Det bästa med att inte ha något hem (eller ja det enda bra kanske man ska säga) är att man är inte låst till någonstans. Man kan bara ta sitt pick och pack och dra någon annanstans om man inte orkar med ett och samma ställe. Sen när man har packat in sitt pick och pack, har rökt 7e ciggen, spelat samma depplåt 8 gånger, Bella sitter därbak och undrar vart man är påväg härnäst och man själv funderar på vart fan man ska styra framvagnen blir man jäkligt sentimental alltså.
Ena sekunden råkar man tycka synd om sig själv och frågar sig själv vad man gör för fel när man andra sekunden blir så frukterligt förbannad på sig själv FÖR ATT man gör fel så man har lust att köra in i närmaste bergsvägg samtidigt som man tänker; Blir det inget mer än såhär?
Ibland känner jag mig som en cowboy i en modern cowboy-film. Som åker runt från gård till gård med sin hund och en säck med kläder. Den som såg min bil skulle fatta.
Ibland känner jag mig som en cowboy i en modern cowboy-film. Som åker runt från gård till gård med sin hund och en säck med kläder. Den som såg min bil skulle fatta.
(Min älskling, mitt allt, det bästa ja har ♥)
Nä jag vet. Räknar inte med att ni ska förstå. Dethär är bara ett sånt där onödigt - spy-galla-över-pissigt-liv-med-meningslös-text-som-ingen-förstår-ändå-inlägg.
Men jag har nog börjat komma in på Dianas spår. Hata är ett starkt ord men jag tror inte jag tycker om Sverige längre. Jag är hundra ggr gladare i Norge än när jag är i Sverige. Det blir för mycket i mitt huvud i Sverige. Det är för allvarligt, känsligt och ångestladdat. Varför vet jag inte men jag längtar så fruktansvärt mycket tillbaka till Norge när jag är i Sverige. Känns som om jag får mindre och mindre att hämta här. Jag har snart inge kvar bortsett från syskonbarna!
Och jag drog mig i det längsta att inte fira nyår i Sverige (på samma ställe, med samma folk) men det ser ut att bli så ändå. Och gud nåde om jag inte är piggare på livet i morgon för jag orkar verkligen inte med några snyftningar vid 12-slaget!
Nä jag vet. Räknar inte med att ni ska förstå. Dethär är bara ett sånt där onödigt - spy-galla-över-pissigt-liv-med-meningslös-text-som-ingen-förstår-ändå-inlägg.
Men jag har nog börjat komma in på Dianas spår. Hata är ett starkt ord men jag tror inte jag tycker om Sverige längre. Jag är hundra ggr gladare i Norge än när jag är i Sverige. Det blir för mycket i mitt huvud i Sverige. Det är för allvarligt, känsligt och ångestladdat. Varför vet jag inte men jag längtar så fruktansvärt mycket tillbaka till Norge när jag är i Sverige. Känns som om jag får mindre och mindre att hämta här. Jag har snart inge kvar bortsett från syskonbarna!
Och jag drog mig i det längsta att inte fira nyår i Sverige (på samma ställe, med samma folk) men det ser ut att bli så ändå. Och gud nåde om jag inte är piggare på livet i morgon för jag orkar verkligen inte med några snyftningar vid 12-slaget!
Sen har jag en fråga - vart fan är min "cartman is my boyfriend"-tröja???
Kommentarer
Trackback
