lifeofsigurdsson

Bestämde mig i måndags att jag skulle börja nytt liv. Sen dess har jag maxat mig själv på spåret alla dagar utom en och det känns! Kroppen är urpumpad och sliten och det känns som om jag inte vart ledig på tre veckor. Jag vet att jag inte kan gå ut så hårt i början, jag vet att ja kommer att tröttna fort om jag fortsätter så men just nu är jag så himla peppad på dethär och jag har gett mig själva den på att nu jävlar ska ja fixa det efter alla halvdans försök att gå ner i vikt. Så jag funderar faktiskt på en powerwalk sen när det har blivit lite kyligare ute ;)



Var ju även peppad (och hade planerat) att jag skulle gå och få mig ett gymkort på Elexia här i Jesheim. Men min utbetalda lön bestod av betydligt mycke mindre tusenlappar än vad jag hade väntat mig så det får bli nästa månad tyvärr. Tills dess får jag styrka lite här hemma. Bra början kanske? Men jag är så himla sugen på att gå på ett gym igen! Få höra musiken dåna bland svettiga, glada människor, doften av träning och att alla är där av samma anledning. Man har lixom nånting gemensamt med alla som är där! Oj, vad djup man blev helt plötsligt. Kommer jag få tillbaka min träningsmani som jag hade för nått årsen nu igen tro ??


Känns som om livet börjar ordna upp sig, jag har kommit tillbaka på fötter igen. Har fått tillbaka levnadslusten och glädjen har börjat sprida sig i kroppen. Även om nån inte vill ha något med mig att göra och jag kan inte göra något åt det mer än att be om ursäkt (för vad vet ja inte) så känns de som det ordnar sig. Kanske tack vare att de skiljer ca 30 mil mellan oss, vi träffas inte, kanske tack vare mina stöttande rumskompisar och vänner, kanske tack vare mina underbara arbetskamerater som alltid får en att skratta, kanske tack vare att man får känna sig uppskattad ibland vilket ja nog inte gjort på ett tag. På något håll.  Att nån är glad för att just jag är jag! Ja, de ordnar sig♥