lifeofsigurdsson

Jag vet inte vad det beror på. Om jag måste vara som någon slags stöttepelare, om jag måste få vara någon som folk tyr sig till men något är det som gör att jag tar till mig folk som inte mår bra alls. Som söker stöd och tröst. Jag tycker det är jättepositivt och tar det verkligen som en komplimang att folk faktiskt känner att dom kan prata med mig, det är inte det.

Det är bara det att jag glömmer bort mig själv i allt elände. Som mitt senaste förhållande, jag höll på att gå under och mitt eget välbefinnande höll på att gå åt helvete i mina försök att få upp honom på fötter. Jag glömmer totalt bort mig själv när jag ska försöka hjälpa andra. Tills jag måste uppsöka sjukhus för att förstå att jag ska stressa ner och att endel otacksamma jäklar suger ur en all energi, de lilla som fanns kvar.

Och nu väntar jag nattbesök. En som mår otroligt dåligt som ja tycker så otroligt mycke om. Det känns i hjärtat att se honom lida så:( Ja, de tar mycket energi men han ger mycket tillbaka också. Han finns där när man själv har de jobbigt. Minst sagt! Och jag vill bara hjälpa honom men det är lättare sagt än gjort! Jag kan lixom inte göra mycket annat än att lyssna. Hela natten om det ska vara så.. Det är jag faktiskt bra på, att lyssna och försöka förstå. En av mina få bra egenskaper! :)

Jag vill hjälpa dom jag älskar, jag vill finnas där både i motgångar och medgångar. Och när det gäller relationerna i mitt liv så tänker jag bara på pappas kommentar i höstas
"Emma, varför ska alla idioter dras till dig? Den enda vettiga du har haft är E!"



Inte för att mina killkompisar är idioter, mer ett internskämt på hemmaplan som stämmer in ganska bra sorgligt nog! :P
Men det är jäkligt viktigt att få upp ögonen och förstå vilka de är som faktiskt vill ha stöd och vilka det är som bara klamrar sig fast vid en för att de inte orkar själva! Annars drar dom ner en i skiten.

Tänkvärt en tisdagskväll...